Vi kom långt men nådde inte ända fram. Det är väl den summering av säsongen vi kan göra och stå för. Hade vi sagt semifinal före säsongen hade vi nog bara garvat och dragit den om vita jeans och försökt hålla drömmen om slutspel vid liv. Nu vart det ju sååå mycket bättre ändå. För nog får vi se en semi-final som bra. Riktigt jävla bra rent av. Nu var sillstryparna på bättre hockeyhumör än våra stålmän men vad gör väl det?

Det är över nu och en het silly är förmodligen redan igång. Vi ser tack och hej-inlägg från några lirare, Hajen och Cehlin har jag sett, Foppa lämnar och så var det väl någon mer. Vad som tillkommer vet fasen och det är ju lite av tjusningen med det här. Det är som med det mesta utom skatten, vi tycker om överraskningar, ja av den bra sorten då.

Det som egentligen varit bäst den här säsongen är (som vanligt) brudarna. Våra Ståldamer pallade trycket och gav oss GULD, lite skrämde de upp oss med en halvfisig nolltvåa innan de radade upp tre fina segrar och guldet var klart. Grattis och tack och bock.

Bäst ändå lite mer har väl Klacken varit. Den numera så berömda, omtalade H. För många räcker det så. Tifon och en del annat att peka på men Klacken, fan ni är bara bäst. Bättre. Ännu bättre. Min öronläkare bara ler.

Så det var väl det då. Några lag har inte insett skönheten i sommarträning, golf och sånt utan måste slipa på skillsen lite till. Kommer jag titta? Kanske. Det är ju trots allt hockey. . Kommer jag bry mig? Säkert på småsaker men vem som nu vinner? Nope. Kanske om den som förlorar för visst finns det lag man inte vill ska vinna. Typ de tre som nu lirar vidare…

För mig är dock Luleå Hockey alltid en vinnare. Tack och bock.