Det finns så mycket vackert med Luleå Hockey

Det var länge sedan jag skrev något här, det blir mest Twitter och snabba reflektioner, kanske inte alltid så välgrundade men några ord i etern i alla fall. Men nu tänkte jag och det blev några ord över; 

Rubriken säger egentligen det jag vill säga, det kan räcka så men ändå. Jag vill beskriva något av det. 



Luleå/MSSK har väl aldrig varit så mycket underdogs som den här säsongen. Man har stapplat, missat, fumlat, tappat puck och gud vet alla sorters avarter man lyckats med på isen. Men hela tiden har där funnits en trygghet som inte riktigt velat blomma ut i spelet. En trygghet som vi som ofta smiter ett par meter närmare en intervjusituation eller bara får några fantastiska minuters eftersnack med någon av spelarna fått erfara. Det är lugnt, sansat och framförallt med stort hjärta. Trygghet, skrev jag det? Hjärta?

Nu blev det guld och man blir glad som vi säger här uppe. Ett guld av många i raden nu men ödmjukheten sjunker inte i och med detta. Tvärtom. Den som sett en intervju med tidigare Luleåspelaren Michelle Karvinen kan bara le åt hennes ständiga -jag-var-inte-så-bra-det-är-laget-som-är-bra-snack. Jo Michelle, du var och är bra. Och detta är bara en av många med den ödmjukheten. Jenni, Johanna, Sarah, Josefin, ok. Kolla Laguppställningen. Alla ska med. Det sitter i väggarna det där. 

Och på tal om ödmjukhet. Jenni Hiirikoski får pris av supporten/sponsorn Håkan Hellqvist som upprättat en minnesfond i sin frus namn. Stort, på många sätt stort, och vackert. Och att just Jenni får vad jag fattar som det första priset, ord räcker inte. Inte de ord jag kan i alla fall. Tack Håkan, du sätter känslor i omlopp på ett väldigt fint sätt. Även om det blir en tår i vrån så kommer leendet som en leverans av Svelast…

Det finns flera, många flera och uppslutningen på läktarna som varit från början har väl lite avtagit men när det väl behövs så finns Lulebon och gärna då Lulefans där. Sjunger-vrålar-brölar och, ja, hejar på sitt lag. För det är VÅRT lag. Vår klubb. Vår förening. Vårat gäng. Fantastiskt Tifo igår som inbegrep hela hallen med flaggor vajandes runt hela Delfinen. Jo det heter så. Delfinen. 

Damerna hyllades som sig bör inför herrarnas match mot Örebro igår och vi såg senare damer med guldhjälmarna på i klacken och runt om i arenan. Folkets lag ska röra sig bland folket i solens stad. Så är det i Luleå. Och efter segern var det segerrusiga damer som precis som publiken i övrigt hyllade grabbarna som nu är i semifinal. 



Det finns en inte längre så liten kille som står mig oerhört nära. Ni vet nog vem. Igår fick han den största, jag vet inte vad jag ska kalla det men den största av något jättebra ord. Johanna Fällman som alltid ger sån energi inte bara på isen utan var hon än drar fram kom och överlämnade tillsammans med Josefin Persson och Jenna Pirttijärvi som representanter för laget, nästan lite ceremoniellt, en signerad Guldhjälm till Lillpucken som vi kallar honom. ”Från laget till den största Luleåsupportern”. Största kan väl diskuteras men är man på alla matcher och några till är man inte bara Lillpuck. Man är Guldpuck. Tack Johanna, tack laget, tack Luleå hockey. Ni gör det så vackert och enkelt att hålla på Luleå Hockey. Grattis till guldet och tack, återigen tack för att ni är de ni är. Inte bara guld värda utan sååå mycket mera…

Såja, nu slut ord kvar.